Mörbultad

Det är ett äventyr att ha häst!
Min kära pålle blir väldigt pigg och laddad när det kommer till hoppning, och det var vad vi gjorde igår - hade hopplektion.

Det gick fort, men ändå ganska bra, tills vi kom lite fel på ett hinder. Cappe laddade till tusen och jag hann inte riktigt med, så helt plötsligt ser jag ett hinderstöd mitt mellan ögonen, och tänker " det här kommer inte att gå!". Det gjorde det inte heller, utan Cappe tvärnitar, brakar mer eller mindre in i hindret och jag flyger som en vante. Han försökte hoppa över mig, och trampade på mitt ena långfinger, som nu är blå-lila, och snuddade mitt huvud. Jag landade ganska illa på höften/rumpan. Aj. Tur att man är så förnuftig att man rider med hjälm och tar på sig säkerhetsväst när man hoppar.
Efter ett fall ska man alltid hoppa upp på hästen igen och hoppa några hinder till, för att inte bli rädd. Det gjorde jag och det gick bra, men ont hade jag.
Värre blev det dock när vi kom tillbaka till stallet, jag kunde knappt gå! Då kommer rädslan.
Skräckscenario målas upp i huvudet - jag har gått sönder! Jag kommer att få ligga på sjukhus, inte rida, inte röra mig, gaah!

Jag kunde inte stödja alls på benet igår kväll, och natten har varit olidlig, men idag känns det bättre. Jag går och jag kan sitta! Jag lever! Men känner mig som överkörd av en ångvält.

Hästlivet är ingen lek, hur mycket man än leker. Men jag älskar det och vill alltid ha det i mitt liv. Och även om pållen blir lite tokig vid hoppning, så är det något jag måste lära mig, att rida honom rätt.

Egoist

Igår kom jag hem kvart över sju. Hade då varit ledig sedan kvart över elva, och alltså tillbringat ca åtta timmar i stallet plus lite lunch och sånt. Det är inte okej.

Igår när jag kom hem kvart över sju, stod skorna på rad och köksfälkten var på. All disk var gjord, en tallrik med mat till mig, stod färdig i kylen och på en liten lapp stod det "är på rinken". Den enda som svarade på mitt "hej" var Börje. Det är inte okej.

Igår var jag en stor egoist som struntade i middag, träningar, läxor, tv-program, hundpromenader, mys och allt sånt som hör vår familj till. Jag kan skylla på att det är jobbigt, att det är svårt att ställa om livet, men det är inte okej. Jag är vuxen och måste ta ansvar, jag kan inte gömma mig, även om livet är jobbigt ibland.

Igår var jag en egoist, och det kommer jag säkert att vara fler dagar framöver. För att ändra på sig själv, det är svårt, även när man vet att man gör fel.
Det finns inget piller man kan ta för att lösa problem, det finns ingen genväg, utan det är helt upp till var och en. Den här gången upp till mig.

Björkliden

I fyra dagar har jag haft en fantastisk semester med familjen i Björkliden. Vädret har varit underbart, varmt och soligt och jag har åkt längdskidor!
Jag har fått ärva mormors löparskidor, och känner mig stolt över att ha vinglat mig fram i skidspåret, med tanke på att skidåkning legat på hyllan sedan högstadiet (ingen överdrift!).
En hel mil avklarades på två dagar, haha, vilken atlet jag är!
Jag och mamma ramlade två gånger var, och ja, huvudsaken var ju att vi hade väldigt roligt i alla fall.
Vi hann även med en bandvagnstur tur och retur till Låktatjokko-stugan, och åt den berömda våfflan. Den hade säkert varit godare om man åkt skidor upp, men vi var lite lata.
Det blev inte ett enda åk med brädan. Jag tror att jag har tappat lusten, eller så har jag blivit för feg. Jag och mamma tog långa promenader istället, och svettas i uppförsbackarna.
Jag njöt till fullo av att ta det lugnt i några dagar och bara göra det man kände för. Det blir ju ingen semester i sommar för mig, så denna lilla och resan till Barcelona i mitten av maj, blir min ledighet. Visserligen känns det som semester att slippa Eniro i 10 veckor, även om jag kommer vara på Kuriren då.

Sommarjobb!

I sommar kommer jag att jobba i växeln på Kuriren. Åh vad det ska bliskönt att komma tillbaka dit, jag längtar!Visst blir det jobbigt att jobba hela sommaren, men jag jobbar mångagånger hellre där, än på Eniro.Det känns så roligt när man pratar med tjejerna också, för dom villverkligen att jag ska komma dit i sommar. Glad!Ikväll ska vi rida dressyr för Lise, äntligen! Det har mest blivitskogsridning hela vintern, och jag längtar efter att få jobba lite. Detskulle dock vara skönt om jag hade en dressyrsadel. Just nu har jag baramin älskade hoppsadel, och att rida dressyr i hoppsadel kan jämföras medatt jogga i klackeskor. Nästan i alla fall.Jag köpte en dressyrsadel i julas, men den passar ju varken mig ellerhästen. Suck.Jag har hittat en annan, som verkar passa mycket bättre, men det är juinte direkt gratis, jag måste ju få den andra såld först.

Hopphästen!

Idag skulle jag prova något jag aldrig gjort förr - löshoppning.

Vi började med Robban, som tog det hela med ro. Han busade lite, men hoppade snällt över hindrena. Jätteduktig.
Jag var lite nervös för att det skulle gå fort med Cappe, men han vet ju trots allt hur man gör. Jag släppte lös honom och oj, vilken fart. Han hoppade runt, rullade, bockade och sprang. Vi skrattade lite åt hans energi, men det fick vi äta upp, för helt plötsligt så hoppar han över staketet! Snacka om snopet, vi hade inte ens hunnit styra honom över de tilltänkta hindrena.
Som tur var sprang han inte särskilt långt, och han kommer alltid när man skakar på mathinken. Men dagens lärdom är att aldrig mer släppa honom lös, förutom i ridhus.