En liten fråga...

Vilken hundras tror ni är mest rätt för mig? Jag vill ha jättemånga svar! :D

I'm in love!

Sådär, nu har jag snart spenderat ett dygn med Stella, och jag är kär!

Igår åkte vi till stallet och jag tror att hon tyckte att det var riktigt spännande. Hon pratade mycket i alla fall, vilket hon har en tendens att göra när hon blir uppspelt. :)
Det blev en ganska sen kväll i stallet, så efter en dusch, så tog vi en timmes promenad runt sjön och strosade runt lite på Östermalm. Konstaterade snabbt att vi nog var ensamna om att vara ute och gå klockan halv tolv en tisdagkväll, haha. Mysigt var det hur som helst, och vi både busade och testade lite lydnad. Det märks att hon inte är så valpig längre, nu lyssnar hon jättefint och är så rolig att jobba lite med!

Jag blev dessvärre kär och sa till Nettan att jag nog kidnappar hennes lilla tjej några dagar till. Nä, inte på riktigt, men jag blev verkligen sugen på en egen bäbis. Eller det skulle inte sitta helt fel med en "färdig"-uppfostrad treåring faktiskt!
Det får mig att sakna Vila, tänk om hon faktiskt hade blivit en riktigt fin hund, om jag kanske hade behållit henne? Tänk om, tänk om...suck.

Då jag hade henne var det verkligen helt fel tid i livet, fel förhållande, och nu är jag helt övertygad om att jag skulle göra ett mycket bättre jobb. Jaja, i framtiden kommer jag att ta chansen att skaffa hund igen. Förhoppningsvis ligger det då rätt i tiden, förhoppningsvis med rätt kille i rätt förhållande också.

Finaste Stella

STOOORT GRATTIS till Nettan som klarade alla testerna! Du är bäst!

Blondie

Lördagens fika på stan blev till en hämtmat-, färga håret-, dricka rödvin- och filmkväll hos Nettan, vilket som vanligt blev supermysigt! Nu är det visserligen lite kycklingvarning om mitt hår, men när tid finns ska vi göra askblonda slingor, och det kommer nog att göra susen, och jag blir snyggt blondie igen. :D
Imorgon åker hon till Umeå och gör fystesterna (jag är inte det minsta avis!), men jag får i alla fall bo hos henne och ta hand om bäbis Stella! Hon är ju visserligen snart tre år, men djur som man tycker mycket om har en tendens att alltid bli kallade bäbis.

Fan att jag idag skulle vara så knäpp att jag rakar hästen iförd mina vanliga stallkläder, inklusive ett underställ för 1.200 papp! Nåja, bara att ta fram pincetten.

Nu är det bara läggdags, ser fram emot morgondagen, för då blir det mys med bäbis!

Tjej=ätstörd?

Boxingen gick jättebra och fan vad skönt det var med lite adrenalin!
Sen kickade såklart godissugen in, och i sista stund knatade jag iväg till Kvantum, innan stängning. Jag menar, nu när jag tränat idag, så får ju godis inhandlas? Eller?

Väl på Kvantum smög sig tjockångesten över mig, och jag köpte frysta bär istället. Det måste ju i alla fall vara lite nyttigare.
Undrar varför jag, egentligen, måste rättfärdiga mig själv att köpa godis? Varför måste jag ha en ursäkt? Kanske för att jag vet att jag äter det allt för ofta, men ändå, det är ju mitt val. Eller?

Jag tror dessvärre inte att jag är det minsta ensam om att tänka såhär. Jag skäms lite varje gång jag köper mat på Max eller annat likvärdigt ställe. Och om de ler lite igenkännande åt mig, vilket de ofta gör (och ni som känner mig, känner ju även till tex Li-burgaren. Jag har en ganska bestämd smak), så skäms jag extra mycket, för det är ju något fult att äta där. Visst?

Jaja, jag har haft min "släng av ätstörning" så det räcker. Det var många år sen, men plocka bort tio kilo från mig nu, så förstår ni att det inte var dödligt, men galet nog ändå, när man tittar i backspegeln.
Dock är jag glad över att mina ridbyxor (se bild) som jag fick förra julen, inte längre sitter tajt som ett korvskinn! Om än de nu är skitfula och slappa, trots tjocka underställ, så är jag ju överlycklig över att inte se ut som den julgris jag var för ett år sen. -8 kg och strl 29" på jeans! Eller nåja, det pendlar mellan 29-30".
Men, inte är jag nöjd med det...suck. "Åh, om jag bara kunde träna/äta bort de där sista 5 kg, så skulle jag vara sådär supersnygg och smal som jag var sommaren 2004". Och visst, då var jag snygg, smal och solbränd efter en hel sommar av jobb utomhus. Och då åt jag och hade 28" på jeansen! (jag har kvar smal-jeansen som en dröm "en dag...")

Varför är man aldrig nöjd? Tjej=ätstörd! Tyvärr.

Skärp dig!

Nu är klockan eftermiddag och jag har inte gjort något vettigt idag. Jag borde, ska och måste plugga, mitt schema är allt för tight. Höstdepp försvinn! det är ju vinter nu...(jag vet att det inte är orsaken, suck)
Snart måste det ut, snart kanske jag inte kan hålla igen mer. Snart måste jag skrika, snart måste jag slå dig så jävla hårt. Jag tänker inte vara rädd mer. Om jag skriver med små bokstäver kanske ingen ser och ifrågasätter?
Idag förstår jag varför man ibland behöver ha en privat blogg. Jag behöver skrika ut något som inte alls är för allas öron och ögon. Jag är inte fri.

Nä, nu åker jag på box, och tränar ut det istället.

Keep it togheter! Fuck off!

Unfaithful...

Jag tror inte på synd. Råkade lyssna på nåt bibel-babbel på radio till lunch idag, och såklart skulle vi bli förlåtna för våra synder. Vadå synder? Allt som de anser vara synd är ju medvetna val! Och varför ska vi ha dåligt samvete för det vi väljer för oss själv? Nej tack!

"Well I'm not looking for just sex, I can have just sex. I'm looking for my next great love.”
-Charlotte York

Varför blogg?

Mamma ifrågasätter alltid varför jag har en blogg, facebook, pixbox osv. Hon förstår inte varför man vill lämna ut sig själv på nätet. Och jag vet inte om jag har något bra svar på det?
Tycker jag att jag har ett väldans spännande liv som alla andra också måste få smaka på? Njää, inte direkt. Man följer trenden? Ja, kanske lite, men bloggat har man väl gjort innan ordet ens uppfanns?
Jag gillar att skriva och formulera, och ja, kanske lite att dela med mig av min vardag och mina funderingar och hoppas att någon tycker lika, eller olika, och vill framföra det. Ibland vill jag skapa diskussion, och ibland babblar jag bara. Det kan vara skönt att bara få skriva av sig lite, men såklart lämnas inte det allra hemligaste ut. Möjligen väl krypterat så att bara de ämnade verkligen förstår.
När jag känner för att spy galla över någon brukar jag låta texten vila en dag eller två, och kommer för det mesta fram till att det inte är värt det, även om jag står för vad jag tycker. Vissa saker är för onödiga att tjafsa om. Men ibland kan inte snattran hållas igen, och här kommer ett sådant tillfälle:

Jag är så fruktansvärd glad och lättad över att slippa sandlådan! Sitt ni där och bygg era sandslott, så har jag min borg ifred, långt bort från er. Snart kommer ni ändå att börja kasta sand i ögonen på varandra, tragiskt nog.

Obehagligt!

Fy vad det är obehagligt med bränder! Detta är alltså ca 100 meter från vårt gamla stall, och en kompis har bott i huset för bara nån månad sen. Usch, stackars hon som just flyttat dit.

Bilmek.

Dum som jag var hade jag noll koll på att det var olika bultar till sommar- resp. vinterhjulen på bubblan, vilket gjorde att jag fick stå där som en spånig brud på däckfirman. Som tur var, var dom gulliga med mig och letade fram passande bultar, fixade förvaring, byte däck och gav mig dessutom ett shysst pris, hihi. Hemskt nog är det lönande att köra "blondie-style" på sådana stället!
Detsamma gällde på Müllers, där det inhandlades nya vindrutetorkare (äntligen ser jag nåt!). Där prutades det hejvilt på mitt eventuella navkapslelköp och de var mycket hjälpsamma med att sätta fast torkarbladen. Jag behövde inte lyfta ett finger, det kallar jag bra service! :D
Men visst, om det kommer in en snygg och trevlig man på mitt jobb, så kan det säkert hända att jag är lite extra trevlig. ;)

Jag tycker att det är trist med hemliga bloggar, särskilt när jag inte får nåt lösen, haha.

Reklam.

Idag blir det bara lite reklam för att jag startat en till blogg, om mig och Cappe. Det är nog färre av er som är intresserad av den, och jag får väl se hur väluppdaterad den blir. Men nu finns den där i alla fall; CapricornochLi. På återseende!

Mörkt.

-3 känns som -15, och mitt hjärta har fått ett skal av frost. Illa.
Idag tror jag visst att bakisångesten, plus en liten släng av höstångest, smygit sig på. Det gillar jag inte.
Jag vill bara krypa in i din famn. Ta hand om mig lite och säg att jag är fin, tack.

Hur fan kan några ynka år spela så stor roll när man ska synka framtiden med någon annan? Är inte det viktigaste att man är lyckliga tillsammans? För då får väl allt annat lov att lösa sig. Jävla pitt!

Ibland är det, bisarrt nog, ganska skönt att ha personer att störa sig på. Att skratta åt, bli upprörd över deras agerande och till och med prata skit om (God forbid!). Vem var det som sa att skadeglädjen är den enda sanna glädjen? Nä, jag håller väl inte direkt med om det påståendet, men lite kul är det. Usch.

Jag gillar: Plain white T's - Hey there Delilah.

Long lost friend.

Idag pratade jag med en vän jag inte sett på år och dar, utan överdrift. Vi bestämde oss för att vi saknar varandra, och ska ses när han kommer hem från sin semester. Åh vad det gjorde mig glad, tänk om vi kan hitta tillbaka till det vi var? Inte helt, men kanske lite grann i alla fall? Jag hoppas verkligen det. För jag saknar våra drömmar om det goda livet!

Varför ska det alltid vara så svårt?

Facebook är roligt, och jag känner mig inte särskilt nervös inför all övervakning som hypats så mycket på senaste.
Jag har lyckats samla på mig 100 vänner och jag vet faktiskt inte hur det gick till. Jag hävdar fortfarande att jag faktiskt bara känner ca 10% av dem bra. De andra är mest bekanta, några gamla ex och gamla skolkompisar, som man ändå inte pratar med. What's the point?
Någon sa att man borde utmana sig själv att bara ha 50 pers på listan, och när man kommit upp i den summan, så kör man en in - en ut. Kul!
Lite i hemlighet önskar jag mig några Superlatives-nomineringar, hihi.

Jag måste nog sluta leta lite, sluta hoppas så förbannat mycket varje gång. Jag måste nog våga släppa taget lite.
Men jag vill ju bara vara lycklig och hitta rätt, hitta min prins och leva det lyckliga livet. Varför ska det vara så svårt?

Tips: The Perishers - My Hometown