I natt diskuterades det vilt angående min ytlighets vara eller icke vara. Ämnet var väl egentligen mest "listan på egenskaper hos min drömman" och diskussionspartnern hakade upp sig rejält på en särskilt punkt. Jag tycker inte att jag har några som helst orimliga önskemål och har dessutom inte det minsta bråttom att träffa honom heller. Och absolut inte en tanke på att nöja mig med second best!
Men uppenbarligen är jag ytlig (?!), enligt diskussionspartnern, eftersom att jag har vissa fysiska krav. Det mest stötande var det här med längden hos en kille. Jag är 169 cm över marken, och modell hyfsat normal, vilket inte gör mig till en minitjej, men inte heller en jättetjej. Och jag gillar att min kille är minst 180 cm (nån puttig centimeter hit eller dit spelar ju såklart ingen roll!), eftersom att jag faktiskt tycker om att känna mig mindre än min kille, både på längd och bredd!
Ja, jag har haft killar i min egen längd, flera gånger, men var gång känner jag mig stor och det gör mig obekväm. Sätter jag dessutom på mig ett par klackeskor, vilket inte händer jätteofta, men dock ibland, så blir jag längre (hemska tanke!) än honom, och det gillar jag rakt inte!
Självklart finns det massor med egenskaper som är viktigare än det fysiska, men jag tänker fortsätta att vara kräsen, så länge jag känner för det, och måhända att någon tycker att det är ytligt, men det står jag för. Gissa hur lång han är? ;)
Idag tänker jag tillåta mig själv att vara så här pass ytlig: *mmm*
(Lånad från fejjan, så får man säkert inte göra)
Lyssnar på: Colbie Caillat - Droplets.
