Hattifnatt.

Till hösten finns planer på att börja på Komvux för femtielfte gången. Jag hade tänkt göra ett försök på riktigt, ta fullt studielån och inte jobba ihjäl mig samtidigt, utan försöka koncentrera mig på att plugga. Jag måste, och vill, ju bli färdig någon gång! Det kommer att ta mig ett år att bli färdig med mitt slutbetyg och då har jag förhoppningsvis lyckats så pass att jag även tar mig in på den universitetsutbildning jag vill. Idag lutar det åt civilekonom.
Världens underbaraste pappa hjälper mig att komma igång och läsa lite ekonomi och bokförning, genom att köpa mig kurser. Igår studerades bokföringslagen, spännande! Det känns som något för mig.

Men 7.364:-/4 veckor är vad man får ut som student med fullt bidrag+lån, hur ska jag klara mig på det? Idag har jag räkningar på ca 8-10.000 i månaden och, nej, älskade hästen är inte till salu! Dags att söka efter andra vägar att få ner månadskostnaden för livet, och det är inte helt lätt! Vi har hyra, lån, bil, bensinkort, häst, internet, elräkning, barn, ett kylskåp att fylla, osv osv osv. Det kostar för mycket. Och en stor post är hyran. Den vill jag minska, genom att flytta till mindre och billigare. Det vill inte man+barn.
Det faktum att resten av familjen inte vill flytta gör mig återigen till en stor egoist. Jag vill att vi ska flytta så att jag ska kunna börja plugga och samtidigt ha kvar min häst (som kostar massor). Vad är det för fel på mig, varför tänker jag bara så mycket på mig själv och mina behov? :(

Det handlar inte bara om pengar, utan jag trivs inte mer, vårt hem är bara en plats för våra saker känns det som. Jannes lösning - fixa i ordning allt som vi försummat, köpa ny soffa och säng, göra fint så att vi trivs. Min lösning - flytta!
Det handlar nog inte bara om att fly, utan om att jag blir så uttråkad. När ska jag finna ro? Det kliar i mig efter att få lägga ut en bytesannons, och se vad vi får för svar. Kanske finner vi en plats som vi alla trivs med? Och som dessutom kan dra ner vår månadskostnad.

Jag är en hattifnatt som måste få röra på mig. Nytt, spännande - förändring! Jag är ambivalent och kan inte riktigt slå mig till ro. Jag tror alltid de första månaderna, att här, här kommer jag att trivas lääänge. Bullshit, vem försöker jag lura?

I'm a bitch.

Idag har jag mer eller mindre sagt upp mig från jobbet. Inga papper påskrivna än, men jag meddelade att jag inte är intresserad av att komma tillbaka dit efter sommaren. Helst av allt skulle jag sluta nu med detsamma, men det är inte ekonomiskt möjligt, tyvärr.
Jag försökte påpeka att dom betett sig illa i och med att dom satte mig i en jäkligt knepig sits, men det verkade inte gå in. Nåja, kul var det inte hur som helst, men ack så nödvändigt.
Jag är inte intresserad av att stanna där en minut längre än nödvändigt.

Igår i stallet blev det tråkigt.
Det har ofta en tendens att bli tråkigheter i stallet, och jag är nog inte ensam om att tycka att det är jobbigt. Stallet ska vara min plats för lugna, mysiga stunder med min häst, lite rekreation. Men när man är fyra tjejer som ska samsas och bestämma saker tillsammans, så känns det ofta som att någon blir missnöjd, och det blir skitsnack. Varför är det så? Finns det fler "tjej-dominerade" platser där det blir så mycket tjorv?
För även om jag för det mesta säger vad jag tycker och kan kanske ibland verka stenhård (?) så blir jag ledsen av det jag fick höra, hur mycket man än ber om ursäkt.
Jag vill inte tjorva eller bråka, jag vill att det ska vara lugn och ro, och jag tycker faktiskt inte att jag är sur och gnällig?!
Nä, den leken vill jag inte vara med och leka längre.

Grattis till Christoffer som fyller 13 år idag!

Arg.

Idag vaknade jag med ett strålande humör. För när jag igår kollade statusen på jobbet, så visade det sig att jag hade klarat bonusgränsen för mars månad - tjoho! Det kändes riktigt roligt att gå till jobbet och jag kände att motivationen var på väg tillbaka.

Tyvärr skulle den bli kortvarig.
Min coach lät meddela att jag inte längre skulle få ta "ledigt" för att jobba på Kuriren i sommar, vilket för två veckor sen var helt grönt. Det var visserligen väldigt generöst att, som dom lovat tidigare, få vara borta från Eniro i tio veckor, och sedan komma tillbaka. Men det var vad de hade lovat och nu har dom ändrat sig. Jag fick inget besked om varför, men min motivation har inte varit på topp, vilket även har synts på resultatet samt att jag varit borta några dagar i samband med häst-kraschen. Så jag gissar att det är orsaken.
Det känns ändå ruttet av dem, för jag vill så gärna jobba på Kuriren i sommar, och har ju dessutom lovat dem det.
Så nu återstår den stora frågan: Är det värt det? Att jobba tio veckor på Kuriren, för att sedan bli arbetslös, eller stanna kvar på Eniro och dö långsamt?

Kanske ska jag se det som en chans att hitta på något annat?

Fraktur.

I fredags fick jag nog av att ha ont och vara orolig, så jag åkte till vårdcentralen. Där fick jag träffa en rättfram läkare som genast skickade mig till Sunderbyn för att röntgas. Tack.
Det enda som inte var bra med den läkaren var att han sa att jag borde fundera över min situation. Först förstod jag inte, men han förtydligade sig, och utan att säga det rakt ut så tyckte han att jag inte borde rida. Jag skämtade bort det hela, med att min mamma också tycker att det är farligt, men han gav sig inte.
Nu i efterhand blir jag lite förbannad och undrar hur tusan han kan säga så till mig?! Säger dom till trafikskadade att de inte borde köra bil mer? Dom som halkat på gatan, att de borde sluta gå ut? Jag kanske överdriver lite, för jag vet att ridsporten är farlig och något mer skadedrabbad än andra sporter, men man sitter på ett levande djur. Dessutom ett 600 kg tungt flyktdjur med en djupt rotad instinkt - så visst vet jag att det inte bara är en lek. Men sluta rida? Nej, tack, det är något jag älskar och lever för.

Nåväl, efter att ha suttit fem timmar i akutens väntrum, fick jag veta att mitt bäckenben var helt, men att jag har en spricka i långfingret och fick en liten tejpbit för att stödja det med pekfingret. Kändes lite löjligt att få ett plåster efter att ha suttit där i fem timmar, men samtidigt var det värt att veta att det inte är något värre.

Så nu har jag fått uppleva mitt första benbrott, eller i alla fall spricka. Ont, men det läker och går att leva med!