Hattifnatt.
Till hösten finns planer på att börja på Komvux för femtielfte gången. Jag hade tänkt göra ett försök på riktigt, ta fullt studielån och inte jobba ihjäl mig samtidigt, utan försöka koncentrera mig på att plugga. Jag måste, och vill, ju bli färdig någon gång! Det kommer att ta mig ett år att bli färdig med mitt slutbetyg och då har jag förhoppningsvis lyckats så pass att jag även tar mig in på den universitetsutbildning jag vill. Idag lutar det åt civilekonom.
Världens underbaraste pappa hjälper mig att komma igång och läsa lite ekonomi och bokförning, genom att köpa mig kurser. Igår studerades bokföringslagen, spännande! Det känns som något för mig.
Men 7.364:-/4 veckor är vad man får ut som student med fullt bidrag+lån, hur ska jag klara mig på det? Idag har jag räkningar på ca 8-10.000 i månaden och, nej, älskade hästen är inte till salu! Dags att söka efter andra vägar att få ner månadskostnaden för livet, och det är inte helt lätt! Vi har hyra, lån, bil, bensinkort, häst, internet, elräkning, barn, ett kylskåp att fylla, osv osv osv. Det kostar för mycket. Och en stor post är hyran. Den vill jag minska, genom att flytta till mindre och billigare. Det vill inte man+barn.
Det faktum att resten av familjen inte vill flytta gör mig återigen till en stor egoist. Jag vill att vi ska flytta så att jag ska kunna börja plugga och samtidigt ha kvar min häst (som kostar massor). Vad är det för fel på mig, varför tänker jag bara så mycket på mig själv och mina behov? :(
Det handlar inte bara om pengar, utan jag trivs inte mer, vårt hem är bara en plats för våra saker känns det som. Jannes lösning - fixa i ordning allt som vi försummat, köpa ny soffa och säng, göra fint så att vi trivs. Min lösning - flytta!
Det handlar nog inte bara om att fly, utan om att jag blir så uttråkad. När ska jag finna ro? Det kliar i mig efter att få lägga ut en bytesannons, och se vad vi får för svar. Kanske finner vi en plats som vi alla trivs med? Och som dessutom kan dra ner vår månadskostnad.
Jag är en hattifnatt som måste få röra på mig. Nytt, spännande - förändring! Jag är ambivalent och kan inte riktigt slå mig till ro. Jag tror alltid de första månaderna, att här, här kommer jag att trivas lääänge. Bullshit, vem försöker jag lura?
Världens underbaraste pappa hjälper mig att komma igång och läsa lite ekonomi och bokförning, genom att köpa mig kurser. Igår studerades bokföringslagen, spännande! Det känns som något för mig.
Men 7.364:-/4 veckor är vad man får ut som student med fullt bidrag+lån, hur ska jag klara mig på det? Idag har jag räkningar på ca 8-10.000 i månaden och, nej, älskade hästen är inte till salu! Dags att söka efter andra vägar att få ner månadskostnaden för livet, och det är inte helt lätt! Vi har hyra, lån, bil, bensinkort, häst, internet, elräkning, barn, ett kylskåp att fylla, osv osv osv. Det kostar för mycket. Och en stor post är hyran. Den vill jag minska, genom att flytta till mindre och billigare. Det vill inte man+barn.
Det faktum att resten av familjen inte vill flytta gör mig återigen till en stor egoist. Jag vill att vi ska flytta så att jag ska kunna börja plugga och samtidigt ha kvar min häst (som kostar massor). Vad är det för fel på mig, varför tänker jag bara så mycket på mig själv och mina behov? :(
Det handlar inte bara om pengar, utan jag trivs inte mer, vårt hem är bara en plats för våra saker känns det som. Jannes lösning - fixa i ordning allt som vi försummat, köpa ny soffa och säng, göra fint så att vi trivs. Min lösning - flytta!
Det handlar nog inte bara om att fly, utan om att jag blir så uttråkad. När ska jag finna ro? Det kliar i mig efter att få lägga ut en bytesannons, och se vad vi får för svar. Kanske finner vi en plats som vi alla trivs med? Och som dessutom kan dra ner vår månadskostnad.
Jag är en hattifnatt som måste få röra på mig. Nytt, spännande - förändring! Jag är ambivalent och kan inte riktigt slå mig till ro. Jag tror alltid de första månaderna, att här, här kommer jag att trivas lääänge. Bullshit, vem försöker jag lura?
posted by Lipan at 7:46 PM
2 Comments:
Jag kan inte låta bli att småle när jag läser sista stycket i din dagbok. Det är ju ganska Du i ett nötskal :) Samtidigt måste det vara väldigt jobbigt, att aldrig finna den där efterlängtade (?) ron. Jag hoppas att ni kommer fram till ett bra beslut som gynnar er alla!
Hej Babe.
Jag undrar också när var och hur man ska finna den där "ron" i livet ?
/johanna på jobbet
Post a Comment
<< Home