Hejdå.

Nu tänker jag lämna den här sidan och den här bloggen. Jag tar inte farväl helt och hållet, den ska få ligga kvar här som ett minne. Och vem vet, en dag kanske jag använder den igen.

Så nu kommer jag att hålla till på den här adressen istället, för er som är intresserade av att följa med!

So long. Li.

Efterdojja!

Jag har tre tomma rödvinsflaskor på bänken hemma, och har haft mitt livs första efterfest som inkluderat mer än två pers!

Lördagnatten ägnas bland annat åt detta:

Man är alltid så smart på fyllan, men jag fastnade dock halvvägs ner, haha, trots åkhjälp. Sjukt kul!

Idag är jag: Bent och As the world turns. På riktigt.

Korta killar.

I natt diskuterades det vilt angående min ytlighets vara eller icke vara. Ämnet var väl egentligen mest "listan på egenskaper hos min drömman" och diskussionspartnern hakade upp sig rejält på en särskilt punkt. Jag tycker inte att jag har några som helst orimliga önskemål och har dessutom inte det minsta bråttom att träffa honom heller. Och absolut inte en tanke på att nöja mig med second best!
Men uppenbarligen är jag ytlig (?!), enligt diskussionspartnern, eftersom att jag har vissa fysiska krav. Det mest stötande var det här med längden hos en kille. Jag är 169 cm över marken, och modell hyfsat normal, vilket inte gör mig till en minitjej, men inte heller en jättetjej. Och jag gillar att min kille är minst 180 cm (nån puttig centimeter hit eller dit spelar ju såklart ingen roll!), eftersom att jag faktiskt tycker om att känna mig mindre än min kille, både på längd och bredd!
Ja, jag har haft killar i min egen längd, flera gånger, men var gång känner jag mig stor och det gör mig obekväm. Sätter jag dessutom på mig ett par klackeskor, vilket inte händer jätteofta, men dock ibland, så blir jag längre (hemska tanke!) än honom, och det gillar jag rakt inte!
Självklart finns det massor med egenskaper som är viktigare än det fysiska, men jag tänker fortsätta att vara kräsen, så länge jag känner för det, och måhända att någon tycker att det är ytligt, men det står jag för. Gissa hur lång han är? ;)

Idag tänker jag tillåta mig själv att vara så här pass ytlig: *mmm*
(Lånad från fejjan, så får man säkert inte göra)

Lyssnar på: Colbie Caillat - Droplets.

Blombud.

Jag vaknade med ett ryck av ett förskräckligt ljud, som i det halvsovande tillstånd jag befann mig, kunde liknas vid dörrklockan. Det var det också, och den som stod på andra sidan ringde som för brinnande livet! Jag tassade upp, men vågade inte riktigt öppna (har inget kikhål), och så slutade det. Då öppnade jag försiktigt dörren - ingen där. Hm, vad kan det nu vara? Vid mina fötter står det hur som helst ett "paket" med blommor.
Jag har inte fått blommor budade till mig särskilt många gånger, och hann nog gå igenom halva registret, innan jag öppnat paketet. Delvis besviken (klart jag önskar att det var från en beundrare) ser jag att det är från Lulebo, min nya hyresvärd. Visserligen en vänlig gest och jag gillar blomman, så glad blev jag ändå.

Lite tjat och hårt arbete lönar sig - nu har chefen bokat in mig på SMH-utbildningen som jag så gärna vill gå! Så om två månader blir det ytterligare en resa till hufvudstaden, och jag längtar redan. Det är nästan komiskt att jag inte varit på en enda Stockholms-resa under de senaste två åren, och nu åker jag dit en gång i månaden! Och jag gillar det mycket.

The One - Kylie Minogue.

Klipp ur livet.

I år och dar har jag drömt om vita knutar, ring på fingret och bäbiskräk på axeln. Villa, volvo, vovve, ja hela Svensson-livet-paketet! Jag har i drömmens värld varit beredd på att offra det mesta, men verkligheten har var gång slagit mig i ansiktet och jag har fått erfara att det faktiskt inte alls är värt det. Tack och lov!
För knappt ett år sedan hade jag nog svimmat bara vid tanken på att jag mest troligt inte kommer att skaffa barn innan jag fyller 30. Men hallå, det är ju (hemska tider!) faktiskt inte mer än fem år dit....Gaaah! Och fem år är ju inte sådär jättemånga, med tanke på att jag knappt påbörjat min karriär, och framför allt; jag är ju singel, haha!

Sthlm är bokat om en månad. Då ska jag och lillebror hämta hem hans första kissebäbis Aya, en liten siamestjej! Jag ska även träffa söt, och en månad känns idag som en evighet. Nåja, det ger sig...

"Ett liv med låga krav är som vinter utan snö och sommar utan sol." - Lasse Lindh

"Jag ger dig inte min morgon, inte min dag, Du får nåt så mycket bättre - Du får hela jävla jag." - Lasse Lindh

Tatuerad? Ajaj.

Efter flertalet diskussioner angående förändringar av sitt utseende, undrar jag några saker.
En del kallar det att man förfular sig själv, och andra definierar det som att man helt klart förbättrar sitt utseende.
Måste man, för att man har ett kostymnisse-jobb, se ut som en typisk kostymnisse, som de alltid sett ut, och är idealet att de alltid ska se ut så, trots att vårt samhälle blir mer och mer öppet? Eller blir det verkligen det? Öppnare alltså. Jag betvivlar.

Jag är dock inte alls fördomsfri själv, tyvärr. Men uppenbarligen mer liberal än jag trodde. Jag är ju trots allt märkt x 3. Men betyder detta på något sätt att jag är mindre lämplig för vissa yrken? Eller kanske rent av den karriär jag siktar på? För mig är det ren bullshit, men jag förundras över hur många unga människor som faktiskt anser det vara fult och smutsigt med tatueringar, piercingar osv. Visst, jag har nu tagit ut min piercing, på grund av att det kändes som att det var dags att bli "vuxen". Löjligt egentligen, men så har jag tänkt ända sen dagen jag gjorde den, att en dag kommer jag inte att vilja/kunna ha den kvar. I natt blev den dagen!
Men det känns som en väldigt förlegad syn, det här med fulheten, det känns som att det var många decennier sen det bara var kåkfarare och sjömän som tatuerade sig.

Vad tycker vi egentligen? Kan stadsministern ha en tribal som sträcker sig ovanför skjortkragen? Om inte, varför?

Farväl.

02.01 Vi har haft ett förhållande i dryga sex och ett halvt år nu, och idag blir vår sista dag tillsammans. Det känns lite vemodigt och konstigt, men det är dags, jag har bestämt mig för att gå vidare ensam nu. Shit, jag är faktiskt lite nervös, tänk om jag inte kommer att kunna prata?

02.18 Okej, nu har jag läst på lite, och det verkar inte vara farligt alls, att vara utan. Haha, vad oroar jag mig för? Att bli tagen lite mer seriöst kanske? Vilket jag iofs vill...Jaja, suck, nu ska jag gå till spegeln. Tråkigt. No more:

02.25 Så, då var det gjort. Buhu, vad tråkig jag ser ut nu. Eller äh, jag vänjer mig säkert, men Du fattas mig!

02.27 Försöker sjunga The Ssssccchientisssthhg....gaaah, jag lässsspar som en jävla idiot, vad har jag gjort?! Fan, det går väl såklart över. Jag kommer säkert inte att märka nåt imorgon....Eller så är tungan död och jag med, haha.

I helgen har jag...

1. Tyckt synd om mig själv ett flertal gånger...jag är sjuk, buhu.

2. Unnat mig pizza hela två gånger. På två dagar, illa. Men jag är ju sjuk, se punkt 1.

3. Döda två skitäckliga djur/kryp som tydligen tycker att de har rätt att bo hos mig! VÄLDIGT mycket punkt 1. Det blir till att ringa Lulebo pronto imorgon.

4. Fått min fantastiskt fina soffa (inte det minsta ironi), men den är i alla fall skön, och den fyller sin funktion.

5. Surfat runt på femtioelva sidor med Sthlms-killar på spraydate. Vad fan gör jag här? ;)

6. Haft så tråkigt att jag funderat på denna tråk-blogg i flera timmar.

Intresseklubben antecknar...

Men, en rolig sak som hänt är att "någon" vill kramas med mig på riktigt, tihi.
Och att jag just sprang över till Sus, åt sju skedar glass och sen kilade hem igen, hihi. Me like!