Träffade på M för ett tag sen, och oj vad det var skönt att inse att det inte alls kändes som den förskönade bild jag målat upp! Hela vår grej kändes väldigt, väldigt länge sen
(vilket det var också!). Inte det minsta intressant. Tack!
Minns när han hade 25-årskris. Han våndades över vad det skulle bli av livet, och jag bara skrattade. Ung och dum. Nu är det jag själv som är där, precis där, där han var. Jag våndas!
Okej, det är inte hela världen, och åldern är väl inte grejen, egentligen. Men det känns som att jag står still och stampar i ett vägskäl och att det faktiskt snart är dags att välja åt vilket håll jag vill gå. I alla fall för en tid.
Sus planerar för storstaden, och jag vet inte om jag är redo? Eller är det kanske dags? Det skulle vara väldigt roligt och spännande, och jag har ju egentligen alltid längtat lite.
Samtidigt suger det verkligen i resnerverna mina. Äventyrslust! Ja ja! Men är min "plan" genomförbar? Det återstår att se...haha.
Alla låtar som jag fastnar för pekar åt ett håll. Kanske är det jag som väljer att tolka dem på ett särskilt sätt, naturligtvis.
Jag som just landat som singel och faktiskt känner mig nöjd med att bara vara jag. För det senaste halvåret har varit kaos. Jag vet varför jag har gjort som jag har gjort, och känner mig inte ännu till freds med det som varit/hänt. Det kanske jag aldrig kommer att göra. Men stenen kommer att bli lättare med tiden, och att jag faktiskt kan stå still nu, känns som ett steg i rätt riktning.
Så jag borde bara sluta grubbla över Dig och bara go with the flow. Du är dock väldigt speciell.
Dagens sång: Vincent - Paradise. (Han är dessutom snygg! Mm.)
